HORMONER OCH ÄMNESOMSÄTTNING

VAD ÄR HORMONER?

Ett hormon är en kemisk signal som bildas i en cell, vävnad eller körtel och påverkar andra cellers aktivitet. Många hormoner frisätts till blodet och kan därifrån nå organ långt från den plats där de producerades. Andra verkar mer lokalt i den vävnad där de bildas.

För att ett hormon ska kunna påverka en cell måste cellen ha en passande receptor. Receptorn kan liknas vid ett biologiskt lås och hormonet vid en nyckel. När hormonet binder till receptorn startar en kedja av signaler som kan förändra exempelvis enzymaktivitet, genuttryck, transport av näringsämnen eller frisättning av andra hormoner.

Samma hormon kan ge olika effekter i olika vävnader. Insulin hjälper till exempel muskelceller att ta upp glukos och aminosyror, påverkar leverns lagring och produktion av glukos och stimulerar energilagring i fettvävnaden. Effekten beror alltså både på hormonet och på vilken cell som tar emot signalen.

Hormoner och nervsignaler arbetar tillsammans

Nervsystemet kan skicka mycket snabba elektriska signaler. Hormonsystemet verkar ofta långsammare men kan ge mer långvariga och omfattande effekter. Systemen är ändå inte separata. Hjärnan registrerar bland annat ljus, lukt, temperatur, stress, blodsocker och signaler från mag-tarmkanalen och kan därefter påverka hormonfrisättningen.

Hypotalamus och hypofysen i hjärnan fungerar som viktiga länkar mellan nervsystemet och hormonsystemet. De styr bland annat sköldkörteln, binjurarna, fortplantningen, tillväxten och delar av vätskebalansen.

HORMONER OCH KROPPENS BALANS

Kroppen strävar efter att hålla sin inre miljö inom intervall där cellerna fungerar. Denna dynamiska balans kallas homeostas. Det betyder inte att alla värden är konstanta. Tvärtom förändras blodsocker, hormonnivåer, kroppstemperatur och ämnesomsättning under dygnet, men regleringen förhindrar normalt att förändringarna blir skadligt stora.

Hormonella system arbetar ofta med negativ återkoppling. Om koncentrationen av ett hormon eller den funktion som hormonet styr blir tillräckligt hög minskar signalen som driver fortsatt frisättning. När nivån sjunker aktiveras systemet igen.

Sköldkörteln är ett tydligt exempel. Hypotalamus frisätter TRH, som stimulerar hypofysen att frisätta TSH. TSH stimulerar i sin tur sköldkörteln att bilda sköldkörtelhormoner. När mängden sköldkörtelhormon i blodet stiger bromsas signalerna från hypotalamus och hypofys.

Hormonnivåer måste tolkas i sitt sammanhang

Ett enskilt blodprov berättar inte alltid hela historien. Hormonnivåer kan påverkas av tid på dygnet, stress, läkemedel, annan sjukdom, utfodring och hur provet analyseras. Därför bygger diagnos av hormonella sjukdomar ofta på en kombination av sjukdomshistoria, kliniska symtom, flera laboratorievärden och ibland särskilda stimuleringstester.

INSULIN OCH GLUKAGON

Insulin och glukagon bildas i de Langerhanska öarna i bukspottkörteln. De har delvis motsatta funktioner och spelar en central roll i kroppens hantering av glukos, fett och aminosyror.

Efter en måltid

När hunden äter och näringsämnen tas upp från tarmen ökar normalt insulinfrisättningen. Hur stor förändringen blir beror bland annat på måltidens sammansättning och på hundens metabola tillstånd.

Insulin hjälper celler att använda och lagra näring. I muskler stimuleras upptag av glukos och aminosyror. I levern gynnas bildning av glykogen samtidigt som nybildning och frisättning av glukos bromsas. I fettvävnaden underlättas lagring och nedbrytningen av lagrat fett minskar.

Insulin är därför inte enbart ett ”blodsockerhormon”. Det är ett viktigt anabolt hormon som signalerar att näring finns tillgänglig och kan användas till energi, reparation och lagring.

Mellan måltiderna

När blodets glukosnivå sjunker minskar insulinets dominans och glukagon får större betydelse. Glukagon stimulerar framför allt levern att frigöra glukos från glykogen och att bilda nytt glukos från bland annat glycerol, laktat och vissa aminosyror.

Denna förmåga är viktig eftersom vissa vävnader behöver kontinuerlig tillgång till glukos även när hunden inte nyligen har ätit kolhydrater. Hunden kan därför upprätthålla blodglukos genom kroppens egen produktion, men processen kräver fungerande lever, hormonreglering och tillgång till lämpliga byggstenar.

Insulin är inte ett skadligt hormon

Insulin framställs ibland i kostdebatter som ett hormon som bör hållas så lågt som möjligt. Det är missvisande. Utan insulin kan kroppen inte hantera näringen normalt. Problemet vid diabetes mellitus är inte att insulin finns, utan att insulinproduktionen eller insulineffekten är otillräcklig i förhållande till kroppens behov.

Hos en frisk hund varierar insulinfrisättningen som en naturlig del av ämnesomsättningen. Att insulin stiger efter en måltid är alltså en fysiologisk reaktion, inte ett tecken på sjukdom.

SKÖLDKÖRTELHORMONER

Sköldkörteln sitter på halsens undersida och producerar huvudsakligen tyroxin, T4, samt mindre mängder trijodtyronin, T3. T3 är den mer biologiskt aktiva formen. En stor del av T3 bildas genom omvandling av T4 i andra vävnader.

Sköldkörtelhormoner påverkar ämnesomsättningen i stora delar av kroppen. De bidrar till reglering av syreförbrukning, värmeproduktion, omsättning av fett och kolhydrater, hjärtfunktion, nervsystem, hud och päls.

Effekten kan beskrivas som att hormonerna hjälper till att bestämma kroppens metabola arbetstakt. Men sköldkörteln fungerar inte som ett enkelt reglage där mer hormon alltid betyder bättre förbränning. Både för låga och för höga nivåer kan orsaka sjukdom.

När annan sjukdom påverkar sköldkörtelprover

Hos hundar kan koncentrationen av T4 sjunka vid andra sjukdomar utan att hunden har primär hypotyreos. Även vissa läkemedel kan påverka provsvaren. Därför bör hypotyreos inte diagnostiseras enbart utifrån ett lågt total-T4 utan stöd av kliniska symtom och kompletterande tester.

Jod behövs – men mer är inte automatiskt bättre

Jod är en nödvändig byggsten i sköldkörtelhormonerna. Ett komplett foder ska därför ge en kontrollerad mängd jod. Både brist och överdriven tillförsel kan störa sköldkörtelns funktion. Detta är ett tydligt exempel på varför mikronäringsämnen behöver balanseras och inte bör tillsättas på måfå.

KORTISOL OCH ADRENALIN

När hunden uppfattar en utmaning eller ett hot aktiveras flera samverkande stressystem. Adrenalin och noradrenalin frisätts snabbt från binjuremärgen och det sympatiska nervsystemet. Kortisol frisätts från binjurebarken genom den så kallade HPA-axeln: hypotalamus, hypofys och binjure.

Den snabba reaktionen

Adrenalin ökar snabbt hjärtfrekvensen och blodflödet till arbetande muskler, vidgar luftvägarna och hjälper till att göra energi tillgänglig. Det är en funktionell reaktion som förbereder kroppen för aktivitet.

Kortisol hjälper kroppen att hantera en längre påfrestning

Kortisol påverkar bland annat leverns glukosproduktion, fett- och proteinomsättning, blodtryck och immunfunktion. Vid en kortvarig påfrestning är detta en normal och nödvändig anpassning.

Kortisol är därför inte ett ”dåligt hormon”. Problem kan däremot uppstå om kortisolpåverkan är onormalt hög under lång tid, som vid hyperadrenokorticism, eller om produktionen är otillräcklig, som vid hypoadrenokorticism.

Stress kan påverka mer än beteendet

Långvarig eller upprepad stress kan påverka aptit, sömn, matsmältning, tarmrörelser, immunfunktion och hur kroppen fördelar energi. Effekten varierar mellan individer. Vissa hundar äter mindre vid stress, medan andra blir mer motiverade av mat.

Ett enskilt kortisolvärde kan inte ensamt beskriva hundens välfärd eller avgöra om den är kroniskt stressad. Kortisol varierar av många orsaker och behöver tolkas tillsammans med beteende, situation och andra fysiologiska mått.

TILLVÄXTHORMON OCH IGF-1

Tillväxthormon, GH, bildas i hypofysen och är viktigt för tillväxt, vävnadsunderhåll och ämnesomsättning. En stor del av dess tillväxtfrämjande effekter förmedlas genom insulinliknande tillväxtfaktor 1, IGF-1, som framför allt bildas i levern men även lokalt i andra vävnader.

GH och IGF-1 stimulerar bland annat proteinsyntes, tillväxt av skelett och vävnader och påverkar hur kroppen använder fett och glukos. Systemet är särskilt viktigt under valpens tillväxt men fortsätter att ha funktioner även hos den vuxna hunden.

Tillväxt kräver energi och byggmaterial, men mer energi ger inte automatiskt en bättre utveckling. Hos valpar, särskilt av storvuxna raser, kan ett alltför högt energiintag driva en snabbare tillväxt än skelettet mår bra av. Målet är därför en jämn, kontrollerad tillväxt med komplett och balanserad näring.

Tillväxthormon kan motverka insulinets effekt

GH kan minska vävnaders insulinkänslighet och stimulera mobilisering av fett. Det är en del av hormonets normala fysiologi, men kraftigt förhöjda nivåer kan bidra till insulinresistens. Hos hund förekommer detta bland annat vid ovanliga sjukdomstillstånd och hos intakta tikar under vissa delar av reproduktionscykeln, då progesteron kan stimulera produktion av tillväxthormon i juvervävnad.

HORMONER SOM PÅVERKAR APTIT OCH MÄTTNAD

Aptit styrs inte av ett enda hormon. Hjärnan väger samman signaler från mag-tarmkanalen, fettvävnaden, bukspottkörteln, levern, blodets näringsämnen, sinnesintryck, tidigare erfarenheter och hundens omgivning.

Ghrelin – en signal som kan öka måltidsmotivation

Ghrelin bildas huvudsakligen i magsäcken och kan stimulera aptit genom signaler till hypotalamus. Hos flera arter stiger nivån ofta inför en måltid och sjunker efter att djuret har ätit, men regleringen hos hund påverkas av många faktorer och är inte identisk med människans.

Det är därför en förenkling att kalla ghrelin för en ensam ”hungersignal”. Hunger är resultatet av flera samverkande system.

Leptin – information om energireserver

Leptin produceras framför allt av fettceller. Mängden i blodet återspeglar i stora drag hur mycket fettvävnad kroppen har. Hormonet signalerar till hjärnan om energireservernas storlek och kan påverka aptit, energiförbrukning, fortplantning och immunfunktion.

Hundar med övervikt har ofta högre leptinkoncentrationer än slanka hundar. Det innebär att övervikt vanligtvis inte beror på enkel leptinbrist. Precis som hos andra arter diskuteras nedsatt känslighet för leptins signaler som en del av den komplexa biologin bakom fetma.

Tarmhormoner efter en måltid

När näring når mag-tarmkanalen frisätts flera hormoner och peptider, bland annat kolecystokinin, GLP-1 och PYY. De kan påverka magsäckstömning, bukspottkörtel, gallflöde, insulinfrisättning och signaler om mättnad.

Måltidens volym, energitäthet, protein, fett, kolhydrater och fiber kan påverka dessa signaler, men effekten av en enskild ingrediens går inte att isolera från resten av måltiden och hundens individuella förutsättningar.

Aptit är inte samma sak som energibehov

En hund kan vilja äta mer än den behöver för att hålla ideal kroppskondition. Aptiten har formats i miljöer där tillgången på mat inte alltid varit säker, medan många moderna hundar har ständig tillgång till energität mat, godis och tuggprodukter.

Det är därför hundägarens ansvar att anpassa portionsstorleken efter vikt, hull, muskelmassa och aktivitet även när hunden gärna skulle äta mer.

FETTVÄVNADEN SOM HORMONELLT ORGAN

Fettvävnad är inte bara ett passivt lager av energi. Fettceller producerar flera signalämnen, ofta kallade adipokiner, som kan påverka aptit, insulinkänslighet, inflammation, kärlfunktion och immunförsvar.

Leptin är en av de mest kända adipokinerna. Adiponektin är en annan och förknippas bland annat med insulinkänslighet och fettomsättning. Vid fetma förändras adipokinprofilen och fettvävnaden kan bidra till en låggradig inflammatorisk miljö.

Detta är en av förklaringarna till att övervikt inte bara är en mekanisk belastning på lederna. Den kan påverka hela kroppens metabola och hormonella miljö.

Viktnedgång kan förändra hormonsignalerna

När fettmassan minskar förändras bland annat leptinnivåer och andra metabola signaler. Kroppen kan svara genom ökad aptit eller minskad energiförbrukning, vilket är en biologisk förklaring till att viktkontroll ofta kräver långsiktig uppföljning även efter att målvikten har nåtts.

LIVSSTADIUM, KÖNSHORMONER OCH KASTRATION

Könshormoner som östrogen, progesteron och testosteron påverkar mer än fortplantning. De kan även påverka muskelmassa, fettfördelning, aptit, aktivitet, insulinkänslighet och andra delar av ämnesomsättningen.

Efter kastration förändras den hormonella miljön. Många hundar får ett lägre energibehov, ökad aptit eller båda delarna, vilket kan öka risken för viktuppgång. Effekten varierar dock mellan individer, raser, kön och livsstil.

Det finns därför ingen exakt procentsats som alla kastrerade hundar ska minska sin portion med. Mängden bör följas upp genom regelbunden vägning och bedömning av kroppskondition.

Dräktighet och digivning

Under dräktighet och framför allt digivning förändras hormoner, aptit och energibehov kraftigt. Prolaktin, progesteron, östrogen, oxytocin, insulin och andra signaler samverkar för att stödja fosterutveckling, förlossning och mjölkproduktion.

Utfodringen behöver därför anpassas till reproduktionsstadiet. Ett komplett foder för tillväxt eller reproduktion används ofta eftersom behovet av energi och flera näringsämnen är betydligt högre än hos en vuxen hund i normalt underhåll.

Åldrande

Med stigande ålder kan aktivitet, muskelmassa, insulinkänslighet och hormonella svar förändras. Det betyder inte att alla seniorer automatiskt får låg ämnesomsättning, men det ökar behovet av individuell uppföljning av vikt, muskler, aptit och hälsa.

VANLIGA HORMONELLA SJUKDOMAR

Hormonella sjukdomar kan förändra aptit, törst, vikt, hud, päls, muskler, aktivitetsnivå och matsmältning. Liknande symtom kan dock uppstå av många andra orsaker. Diagnos ska därför alltid göras av veterinär.

Hypotyreos

Vid hypotyreos producerar sköldkörteln för lite sköldkörtelhormon. Vanliga symtom kan vara trötthet, nedsatt uthållighet, viktuppgång utan motsvarande ökning av matintaget, hud- och pälsförändringar samt ökad känslighet för kyla.

Sjukdomen behandlas med sköldkörtelhormon. Hundmat kan anpassas för att underlätta viktkontroll och ge fullvärdig näring, men kan inte ersätta hormonersättningen.

Diabetes mellitus

Diabetes mellitus hos hund beror vanligen på uttalad insulinbrist. Glukos kan då inte hanteras normalt och stiger i blodet. Typiska symtom är ökad törst och urinering, ökad eller förändrad aptit, viktminskning och ibland grå starr.

Behandlingen bygger vanligtvis på insulin, regelbundna rutiner, anpassad utfodring och uppföljning. Fodrets sammansättning och måltidstid kan vara viktiga delar av behandlingsplanen men ska bestämmas tillsammans med veterinär.

Hyperadrenokorticism – Cushings syndrom

Vid hyperadrenokorticism utsätts kroppen för för mycket kortisol. Orsaken kan finnas i hypofysen, binjurarna eller bero på långvarig behandling med glukokortikoider. Vanliga tecken är ökad törst och urinering, ökad aptit, muskelförlust, bukighet, flämtning samt hud- och pälsförändringar.

Sjukdomen kräver veterinär utredning och behandling. Näringen kan behöva anpassas efter kroppskondition, muskelförlust, blodfetter och andra individuella problem.

Hypoadrenokorticism – Addisons sjukdom

Vid hypoadrenokorticism producerar binjurebarken för lite kortisol och ofta även för lite aldosteron. Symtomen kan vara diffusa och komma i perioder: trötthet, svaghet, kräkningar, diarré, nedsatt aptit, viktminskning och uttorkning.

En Addisonkris är ett akut livshotande tillstånd. Sjukdomen behandlas med hormonersättning och ibland särskild hantering av vätske- och elektrolytbalans. Den kan inte behandlas med hundmat.

KAN MATEN PÅVERKA HORMONERNA?

Ja, varje måltid påverkar kroppens hormonella signaler. Insulin, glukagon, tarmhormoner och aptitsignaler förändras när protein, fett och kolhydrater tas upp. Det är normalt och nödvändigt.

Det betyder däremot inte att ett enskilt livsmedel eller ett kommersiellt foder kan ”återställa hormonbalansen” hos en hund med en endokrin sjukdom. Sådana formuleringar förenklar komplicerad fysiologi och kan bli särskilt problematiska om de fördröjer veterinär diagnostik och behandling.

Näringen ger förutsättningar – hormonsystemet reglerar

Kroppen behöver aminosyror för att bygga peptidhormoner, fett och kolesterol som utgångsmaterial för steroidliknande signaler, jod för sköldkörtelhormoner och flera vitaminer och mineraler som kofaktorer i metabolismen. Ett komplett foder ska ge dessa näringsämnen i balanserade mängder.

Mer av ett näringsämne förbättrar dock inte automatiskt hormonfunktionen. Överskott kan vara verkningslöst eller i vissa fall skadligt. Jod är återigen ett tydligt exempel: både brist och för hög tillförsel kan störa sköldkörteln.

Energibalans och kroppsfett påverkar den hormonella miljön

Ett långvarigt energiöverskott som leder till övervikt förändrar bland annat insulin-, leptin- och adipokinsignaler. Därför är rätt portionsstorlek, regelbunden aktivitet och bevarad muskelmassa centrala delar av metabol hälsa.

Det går alltså inte att skilja hormonell reglering från hundens totala livsstil. Matens kvalitet är viktig, men mängden, aktiviteten, sömnen, stressnivån och eventuell sjukdom påverkar också helheten.

VAD BETYDER DET NÄR DU VÄLJER HUNDMAT?

Ett bra hundfoder ska inte bedömas utifrån löften om att ”styra”, ”nollställa” eller ”balansera” hormoner. Hos den friska hunden sköter kroppen själv den hormonella regleringen. Fodrets uppgift är att ge rätt mängd energi och alla essentiella näringsämnen i former som hunden kan tillgodogöra sig.

Det innebär att energitäthet, portionsstorlek, proteinkvalitet, fettsyror, mikronäringsämnen och smältbarhet behöver fungera tillsammans. En hund som får för mycket energi kan gå upp i vikt även om råvarorna är noggrant valda. En hund som får en alltför liten portion av ett näringsmässigt svagt foder kan samtidigt få otillräckligt av viktiga näringsämnen.

• Välj ett komplett foder som är anpassat till hundens livsstadium.
• Anpassa mängden efter ideal kroppskondition, aktivitet och individuellt energibehov.
• Följ vikt, midja och muskelmassa – inte bara aptiten.
• Undvik egna tillskott av jod, vitaminer eller mineraler utan tydligt behov.
• Ta hormonella symtom på allvar och låt veterinär utreda orsaken.
• Vid diagnostiserad sjukdom ska fodret samordnas med den medicinska behandlingen.